60
synnerhet sedan hon hade blifvit fru Steiners väninna, hade staden och alla människor blifvit så främmande för henne. Alla sådana fruntimmer som till exempel bankodirektörskan Christensen, som hon kände sedan sin mors tid, hade börjat se så underligt på henne, tykte hon.
Under de första dagarna hade de alla skockat sig omkring henne och inbjudit henne, och hon hade berättat om sin vistelse i utlandet, om alt hvad hon hade upplefvat, sett och smakat.
Men någon tid därefter ansåg hennes bästa väninna Jolla Blom det vara sin skyldighet att anförtro Julie huru löjlig hela staden fann henne med den där utrikesresan, som hon berättade om öfveralt. Det var ju så många som hade rest, till exempel fru Christensen, som hade varit med sin man i Paris, och dessutom konsul With; han hade minsann rest, han! Och han hade sagt att Dresden var ett riktigt hål.
— Ja, men de frågade ju alla, — menade Julie — de ville ju alla veta. . .
— Dessutom är det ju inte alla, som ha råd att resa, — återtog Jolla Blom, hvars hjärta var fullt — och därför tycka många att det inte är någon orsak att vara så viktig. Ja, de säga att här hemma kan vara bra nog för dig, då så många andra måste nöja sig därmed.
— Kära Jolla! Har jag då sagt någonting annat? — inföll Julie sårad.
— Och inte är alt häller så utmärkt som fins i utlandet, ty den köttsalad du lärde fru Ludvigsen. . . .
— Hon begärde receptet. . . .
