64
att det var hennes väninna. Hon älskade och beundrade Lulli, men likasom denna eftermiddag var det alltid något som väntade henne, en domstol, som hon icke kunde undslippa.
Då fru Steiner trädde in i rummet, som nu var nästan mörkt, vaknade de gamla genast och började ifrigt språka, likasom om de icke hade sofvit. Julie reste sig också, ehuru långsamt.
— Vill ni göra oss den äran att öppna vår julbal? — frågade Kröger artigt från soffan.
— Skall här bli bal? . . . Charmat! . . . Du var så obeslutsam, Julie.
— Julie tykte naturligtvis att staden är så fattig på kavaljerer, — sade tant Sofie.
— Vi få lof att ta dem, rubb och stubb, — menade fru Steiner leende.
— Ni håller således till godo med mig? — frågade Kröger.
— Om jag gör det!
— En gammal otäck karl, sådan som jag?
— Om vi bara hade flere sådana som ni, herr, Kröger! . . . Men är du inte glad, Julie?
— Jag tycker som tant Sofie. . . .
— Kära du, vi få lof att ta hela menageriet och dessutom alla skogens vilda djur. Vi ransaka tull,- post-, telegraf- och skolvärket samt därpå alla handelsbodarne; den lilla, nätta Jessen hos Knudsen kan mycket väl gå an.
— Det är dessutom gammal sed hos oss att inbjuda Knudsens folk, — inföll Kröger.
— Charmant! — utbrast fru Steiner, — då får du också din vän, Julie! . . . han den långa rödhåriga.
