honom; om han hade föreslagit henne att tända eld på butiken, så skulle hon ha ansett det förträffligt och själf strukit eld på tändstickan.
Sedan satte Törres sjöbodsdrängen och springpojken i rörelse; de fingo till och med den tystlåtne Halvor Röidevaag till hjälp, och själf grep han sig värket an med mycken ifver. Hela eftermiddagen arbetades det, medan folk kommo och gingo, och först på kvällen, då butiken var stängd och luckorna tilldragna, började förändringen visa sig i den förskräckligaste oordning.
Sjöbodsdrängen Simon Varhoug mumlade under det han arbetade: „Han hafver visserligen djäfvulen!“ Ty gamla lådor och salttunnor, som hade varit i butiken alt sedan dess första tid, skulle nu flyttas ner i magasinet. Och där nere, där Simon var van att vandra omkring med en liten lykta, dit skickades nu en karl från gasvärket för att uppsätta gasledning med två lågor, så att där blef ljust som i en riktig butik.
Halvor Röidevaag skulle också ha velat säga någonting, men han var så öfverväldigad, att han bara skakade på hufvudet.
Ju längre det led på kvällen, desto modigare blef Törres och desto rikare på idéer. Af alla de gröfre varorna tog han profver, och lät föra de stora tågvärksrullorna, som luktade tjära, ner i magasinet. Sedan uppstälde han riktigt dekorativt fiskredskap, krokar, spikar, tran i klara flaskor, tobak, grynprofver, salt, kaffe och ärter i en rad lakerade ryska träskålar, som han fann bortgömda under disken. Altsammans drog han fram och använde det. Han tog ingen hänsyn
