hon hans hand och fortsatte sitt arbete med sänkt hufvud.
Det var hans mening att själfva disken skulle bli en stor exposition, och ordnandet bestod hufvudsakligen däri att tygerna breddes ut så att de presenterade sig i fördelaktiga veck, och då de ändtligen hade fått det gjordt, tackade Törres henne för god hjälp och sade att han nu själf skulle ordna fönstren.
Han följde henne ut i den mörka farstun framför trappan, där butikpersonalen brukade lämna sina öfverplagg; där omfamnade han henne och hviskade: „får jag komma i kväll?“
Hon svarade icke, utan skyndade uppför trappan. Hon kände sig så lycklig och likväl så underbart beklämd. Hvilken sällsam dag hade det inte varit! Huru vacker och stark var han inte! — tänkte hon.
Då Törres åter trädde in i butiken ville han strax börja arrangera fönstren, men han stannade och försjönk i tankar vid åsynen af alt detta öfverflöd, som förr hade legat inpackadt på hyllor och i lådor och hvilket han nu med ett enda slag hade strött omkring.
Egentligen stod alt detta i strid med hans försiktiga bondnatur. Han hade grubblat mycket, tils han plötsligt hade fått det klart för sig att just på det sättet skulle stadsborna ha det, de galna människorna, som slösade med pengar och köpte alt hvad de sågo.
Men då han åter skulle börja arbeta, märkte han att det icke längre ville gå på samma sätt nu då hon var borta.
