vid sitt sista besök hade han underrättat henne om att herr Jessen var antagen såsom förste bokhållare i Brandtska butiken. Kröger hade icke kunnat göra annat under dessa tider, då alt gick ut på att konkurrera, sade han.
Hon såg visserligen att Törres Wold var en förträfflig säljare; omsättningen i hennes bod var mycket stor under hösten. Men månne han förstod sig på räkenskaperna, och de där växlarna, som hon själf aldrig riktigt hade begripit. Hon var ju inte i stånd att reda sig utan hjälp.
Men samtalet mellan bankodirektören och Törres, för hvilket denne redogjorde på sitt sätt, lugnade henne i hög grad. Den store mannen hade ju resonnerat med hennes bokhållare, likasom med en yngre affärsman, på hvars omdöme han satte värde.
Också ute i staden fick unge Wold från den dagen ett visst intresse. De som kände honom och som hittils hade ansett honom vara en vanlig, rask bondgosse, började nu undra öfver huruvida det ändå inte var någonting märkvärdigt med honom, eftersom den store bankodirektören hade hedrat honom med att taga notis om honom.
Och småningom blef den unge mannen i den underordnade ställningen omtalad. Hans namn blef kändt, och likasom i följd af en aning samlades redan omkring detta nya namn något af den respekt som stegras till beundran och slutar såsom den ödmjukaste dyrkan, då en sådan selfmade man stiger förgyld upp ur intet och plötsligt sträcker fram de två toma händer, med hvilka han började, fulla af guld.
