Sida:Jane Eyre (sv).djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
jane eyre.

Jag gjorde så. Hon närmade sitt ansigte till handen och betraktade den, utan att vidröra den.

»Den är för fin,» sade hon. »Jag kan inte göra någonting med en sådan hand som den der; den är nästan utan alla linier: för öfrigt, hvad ligger väl i en hand? Ödet är ej skrifvet der.»

»Jag tror så med,» sade jag.

»Nej,» sade hon; »det ligger i ansigtet: på pannan, omkring ögonen, i sjelfva ögonen och i munnens linier. Fall på knä och lyft upp ert hufvud.»

»Ah, nu kommer ni till verkligheten,» sade jag, i det jag lydde henne, »och jag torde nu snart få mera förtroende för er konst.»

Jag knäböjde vid pass en half aln ifrån henne. Hon omrörde elden, så att en klar låga bröt fram ur de uppskyfflade kolen; så som hon satt, bragte emellertid eldskenet henne i en ännu djupare skugga, på samma gång som det helt och hållet upplyste min gestalt.

»Jag undrar just med hvilka känslor ni kom hit till mig,» sade hon, sedan hon en stund betraktat mig. »Jag skulle också gerna vilja veta med hvilka tankar ni umgås, under hela den tid ni sitter der borta i det granna rummet, medan allt det förnäma folket fladdrar förbi er, liksom figurerna i en laterna magica, med lika litet samband er emellan, som om de ej voro annat än skuggor af menskliga former, utan all verklighet.»

»Jag känner mig ofta trött, stundom sömnig, men sällan ledsen.»

»Då har ni något hemligt hopp, som upplifvar och muntrar er med ljufva hviskningar om det tillkommande.»

»Nej, det har jag inte. Det högsta jag hoppas, är att jag en gång måtte kunna spara ihop tillräckligt mycket penningar, för att dermed sätta upp en egen skola.»

»Det var en klen föda för själen att lefva på! Och under det ni sitter der i fönstersmygen (ni ser att jag känner edra vanor) — »

»Det har ni hört af tjenstfolket.»

»Ah, ni tror att ni är mycket skarpsinnig. Nå — måhända då att jag gjort det; för att säga sanningen, är jag bekant med en af dem — mrs Poole — »