Den gamla hexan flinade under sin hufva och bindel, framtog derpå en kort svart pipa, tände den och började att röka. Sedan hon en stund njutit deraf, och medan hon oafvändt stirrade i elden, sade hon mycket bestämdt:
»Ni fryser, ni är sjuk och ni är enfaldig.»
»Bevisa det,» svarade jag.
»Det ska jag göra, och med få ord. Ni fryser, emedan ni är ensam: ingen beröring framlockar den eld som bor inom er. Ni är sjuk, ty den bästa, den djupaste, den ljufvaste af alla menskliga känslor är långt ifrån er. Ni är enfaldig, emedan ni, ni må lida huru mycket som helst, inte vill vinka den att närma sig er, eller taga ett steg för att möta den der den väntar er.»
Hon förde åter sin svarta pipsnugga till sina läppar och började ånyo att röka af alla krafter.
»Det der kan ni ju nästan säga till hvem som helst, hvilken, liksom jag, lefver ensam och beroende i ett stort hus.»
»Jag skulle kunna säga det till hvem som helst, ja; men skulle det också vara sant om nästan hvem som helst?»
»Ja, i mina omständigheter.»
»Ja, just det ja; i edra omständigheter; men tag fram någon annan som är i precis samma ställning som ni.»
»Det skulle vara lätt att finna tusende.»
»Ni skulle knapt vara i stånd att finna en enda. Er ställning är helt egen; lyckan står er så nära; ja, ni kan nå den med handen. Alla materialier dertill äro förberedda, och endast deras sammansättning felas. Slumpen lade dem litet åt sidan; låt dem endast komma närmare, och ni skall välsigna följderna deraf.»
»Jag förstår inte gåtor. Jag har inte kunnat lösa en sådan i hela mitt lif.»
»Om ni önskar att jag ska tala tydligare, så måste ni visa mig er hand.»
»Och fylla den med silfver, kan jag tänka.»
»Ja, det förstås.»
Jag gaf henne en riksdaler; hon stoppade den i en gammal strumpsocka, som hon drog fram ur sin ficka, och sedan hon åter omknutit den och stoppat den tillbaka, tillsade hon mig att räcka fram min hand.
