Sida:Jane Eyre (sv).djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
257
jane eyre.

ty inom fem minuter underrättade mig nyckelns rassel i låset och dörrens öppnande, att min vakt nu var slutad. Den kunde icke ha varat mer än två timmar, men mången vecka har förefallit mig kortare.

Mr Rochester inträdde i sällskap med läkaren, som han hade hemtat.

»Se så, Carter», sade han till den senare; »skynda er nu! jag ger er endast en half timme för att tvätta såret, anlägga förband, få patienten utför trapporna och alltsammans.»

»Men är han väl i ett sådant tillstånd, som tillåter en flyttning, sir?»

»Ja bevars, det är ingenting farligt; han är för öfrigt mycket nervretlig och man måste uppmuntra honom. Fort derföre till verket.»

Mr Rochester drog undan det tjocka förhänget, öppnade jalusierna och insläppte allt det dagsljus han kunde: jag blef helt öfverraskad och glad att se hur långt dagen framskridit och hvilka rosenröda strimmor redan börjat skimra i öster. Derefter gick han fram till Mason, som redan var under läkarens behandling.

»Nå, min hedersvän, hur mår du?» frågade han.

»Åh, det är väl snart ute med mig, fruktar jag», lät det matta svaret.

»Bah, kommer aldrig i fråga. Friskt mod bara! I dag fjorton dagar till är säkert åter allt bra. Du har endast förlorat litet blod, det är alltsammans. Carter, säg honom då, att han inte har något att frukta.»

»Ja, det kan jag med godt samvete göra», svarade läkaren, som nu hade aftagit förbandet; »jag skulle endast önska att jag varit här litet tidigare: han hade då inte mistat så mycket blod. Men hvad är det här? Köttet på axeln är inte blott skuret, utan sönderslitet. Det här såret är inte gjordt med knif — här ha tänder varit framme.»

»Hon bet mig», hviskade den sjuke. »Hon sönderslet mig som en tigrinna, då Rochester tog knifven ifrån henne.»

»Du skulle inte ha gifvit vika», sade mr Rochester; »du skulle genast ha tagit i henne med hårdhandskarna.»

»Hvad skulle jag väl göra under dylika omständigheter?» återtog Mason. »Åh, det var förskräckligt!» tillade han

Jane Eyre. I.17