rysande. »Och det kom så oförberedt; hon såg så lugn och stilla ut i början.»
»Jag varnade dig», var hans väns svar. »Jag sade åt dig att du skulle akta dig för att gå henne nära. För öfrigt kunde du gerna ha väntat till i morgon och tagit mig med dig: det var en ren dårskap att besöka henne ensam och vid nattetiden.»
»Jag tänkte att jag skulle kunna vara henne till någon nytta.»
»Du tänkte! du tänkte, ja! Det riktigt retar mig att höra det; men emellertid har du redan lidit derför att du inte följde mitt råd och kommer troligen äfven ännu en tid att lida derför. Jag vill derföre inte säga något mera. Carter, för all del skynda er! Solen går strax upp, och jag måste ha honom ur huset.»
»Strax, sir; axeln är just nu förbunden. Jag måste nu se om det andra såret på armen: hon har haft sina tänder här med, kan jag tänka.»
»Hon såg blodet och sade att hon ville dricka mitt hjertblod», sade Mason.
Jag såg mr Rochester rysa till: ett sällsamt uttryck af äckel, afsky och hat nästan förvred hans ansigte; men han sade endast:
»Se så, var tyst, Rickard! tänk inte vidare på hennes rotvälska, eller upprepa den åtminstone inte.»
»Jag önskar att jag skulle kunna glömma.»
»Du ska göra det, när du väl är ur landet; då du kommer tillbaka till Spanish Town, så kan du tänka dig henne såsom död och begrafven — eller, snarare, du behöfver inte alls tänka på henne.»
»Det är omöjligt att glömma denna natt!»
»Ingenting är omöjligt! raska upp dig bara, karl. Du trodde dig vara död som en sill för ett par timmar sedan, och nu är du helt pigg och språkar rätt friskt. Se så — nu är Carter färdig, eller åtminstone inte långt ifrån. Nu ska jag inom några ögonblick göra dig snygg. Jane» (han vände sig nu till mig för första gången sedan han kom tillbaka), »tag den här nyckeln; gå ned i min sängkammare och derifrån rakt fram till mitt toilettrum; öppna den öfversta lådan i mitt klädskåp, tag fram en ren skjorta och
