bloddroppar rinna ned utefter min hals, och detta, i förening med en pinsamt stickande smärta, kom mig för ögonblicket att glömma min fruktan, och jag mottog honom med verkligt raseri. Jag vet icke riktigt huru jag begagnade mina händer, men han kallade mig »råtta! råtta!» och skrek af full hals.
Hjelpen var äfven nära till hands: Elise och Georgina hade sprungit efter mrs Reed, som gått en trappa upp, och denna kom nu skyndande till skådeplatsen, åtföljd af Bessie och sin kammarjungfru, Abbot. Man skilde oss åt, och jag hörde orden:
»Kors i Herrans namn! Hvilken ursinnighet att rusa på master John!»
»Har man väl någonsin sett en dylik ilska!»
På hvilket allt mrs Reed svarade:
»Tag och bär in henne i röda kammaren och stäng in henne der.»
Fyra händer fattade mig i ögonblicket, och jag bars uppför trapporna.
ANDRA KAPITLET.
Jag gjorde under hela vägen så mycket motstånd jag
förmådde: någonting helt och hållet nytt för mig och
derjemte en omständighet, som i betydlig mån tjenade till att
stadfästa den dåliga tanke, Bessie och Abbot redan voro
fallna för att hysa om mig. Verkliga förhållandet var det,
att jag så att säga var alldeles utom mig: jag insåg att
jag redan genom ett ögonblicks uppror hade blottställt
mig för en sträng bestraffning, och likt andra upproriska
slafvar, beslöt jag i min förtviflan att gå så långt som
möjligt.
»Håll hennes armar, miss Abbot; hon är som en vildkatt.»
»Fy skam! Ni borde skämmas!» sade kammarjungfrun. »Hvilket opassande uppförande, miss Eyre, att slå en ung gentleman, er välgörarinnas son — er unga husbonde!»
