Sida:Jane Eyre (sv).djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165
jane eyre.

»Hur vet ni det? Ni har jag aldrig försökt det. Hur allvarsam, hur högtidlig ni ser ut; och likväl är ni härutinnan lika okunnig som detta camé-hufvud» (han upptog ett sådant från kaminfrisen). »Ni har ingen rätt att predika för mig, ni oinvigda, som knappast stigit öfver lifvets tröskel och som åtminstone är fullkomligt okunnig om dess mysterier.»

»Jag påminner er endast om edra egna ord, sir: ni sade att synd medförde samvetsqval och ni förklarade att sådana äro ett gift för hela lifvet.»

»Och hvem talar då om synd nu? Jag skulle knappast tro att den tanke, som nyss uppstod i mitt hufvud, är en synd. Jag tror snarare att den var en ingifvelse än en frestelse. Den var så skön, så tjusande! Se så, nu kommer den åter tillbaka! Det är ingen ond ande, det kan jag försäkra er, eller om så skulle vara, har den åtminstone iklädt sig drägten af en ljusets engel. Jag skulle tro att jag bör insläppa en så skön gäst, då den begär inträde i mitt hjerta.»

»Misstro den, sir; det är ingen god engel.»

»Ännu en gång, hur kan ni veta det? Genom hvilken instinkt tror ni er vara i stånd att skilja mellan en fallen seraf från afgrunden och en budbärare från den eviges tron — mellan en huld ledsagare och en förförare?»

»Jag dömde efter uttrycket i ert ansigte, sir; och detta var helt förvildadt, då ni talade om att er ingifvelse åter kom tillbaka. Jag är öfvertygad att ni skulle bli ännu olyckligare om ni lyssnade dertill.»

»Nej, för ingen del — den bringar mig det ljufvaste budskap i verlden; för öfrigt har jag icke ställt mitt samvete under er uppsigt; ni kan således vara fullkomligt obekymrad. Se så, stig in, ljufva vandrare.»

Han utsade dessa ord, som om han hade talat till en uppenbarelse, osynlig för alla ögon utom för hans egna: derpå lade han armarna, som han till hälften utsträckt, i kors öfver bröstet och tycktes likasom i en fast omfamning vilja innesluta det osynliga väsendet.

»Nu,» fortfor han, i det han åter vände sig till mig, »har jag mottagit pilgrimen — en förklädd gudomlighet, såsom jag fullt och fast tror. Den har allaredan gjort mig