Sida:Jane Eyre (sv).djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
jane eyre.

otvunget. Jag hoppas dock att ni med tiden skall lära er att vara mera fri och otvungen, helst det för mig är omöjligt att behandla er md den vanliga konventionela artigheten, och då skola edra blickar och rörelser få mera lif och omvexling än de nu våga erbjuda. Jag märker allt emellanåt huru ett sällsamt slags fogel tittar ut genom burens galler; en liflig, rastlös, beslutsam fånge är det i sanning; vore han endast fri, skulle han muntert svinga sig mot skyn. — Är ni ännu alltjemt besluten att gå?»

»Klockan har slagit nio, sir.»

»Det är detsamma — vänta ett ögonblick: Adèle är ännu inte färdig att gå till sängs. Den ställning jag intagit, med ryggen åt elden och ansigtet utåt rummet, är särdeles gynnsamt för iakttagelser, skall jag säga er. Under det jag talat med er, har jag emellanåt gifvit akt på Adèle; (jag har mina egna skäl att anse henne för ett för ett ganska intressant studium — skäl, som jag en dag skall meddela er); för tio minuter sedan tog han ur sin ask fram en skär sidenklädning; hennes ansigte strålade af förtjusning, då hon utbredde den framför sig; behagsjukan sjuder i hennes blod, hvirflar i hennes hjerna, låder vid märgen af hennes ben. ’Il faut que je l’essaie’ (jag måste profva den!) ropade hon och skundade genast ut ur rummet. Hon är i detta ögonblick hos Sofi och undergår en toalettförvandling; om några minuter är hon åter här, och jag vet hvad jag får se — en miniatyrbild af Céline Varens, sådan hon plägade visa sig på tiljan vid —; men låt oss inte tala om den saken. Emellertid äro mina ömmaste känslor i fara att erhålla ett svårt slag; jag känner det på mig; vänta nu och se om min aning slår in.»

Strax derefter hördes Adèles lilla fot trippa öfver förstugan, och i nästa ögonblick inträdde hon, förvandlad så som hennes förmyndare hade förutsagt. En kort men i ytterst rika veck fallande klädning af rosenfärgadt siden hade efterträdt den bruna hon förut bar; en krans af törnrosknoppar slingrade sig kring hennes hufvud, och på fötterna bar hon silkesstrumpor och små hvita sidenskor.

»Est-ce que ma robe va bien?» (Sitter inte min klädning väl?) ropade hon, i det hon skyndade fram i rummet; »et mes souliers? et mes bas? Tenez, je crois que je vais