Sida:Jane Eyre (sv).djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
jane eyre.

jag hade knappast satt mig, förrän det älskande paret inträdde. Mitt öga var hastigt vid öppningen. Célines kammarjungfru kom in efter dem, påtände en lampa och begaf sig åter ut. Jag kunde nu tydligt se det såta paret: båda aftogo sina kappor, och der stod nu Varens, strålande i siden och juveler — min egen gåfva, naturligtvis — och vid hennes sida en man i uniform, i hvilken jag igenkände en ung vikomt, en utsväfvande, hufvudlös narr, som jag en och annan gång träffat i societeten, och den jag inte en gång kunde hata, så föraktade jag honom. I samma ögonblick jag igenkände honom, förlorade ormen sin gadd — min svartsjuka var med ens försvunnen, emedan min kärlek till Céline genast nedsjönk under nollpunkten. En qvinna, som kunde bedraga ɯig för en sådan rival, var icke värd en täflingsstrid; hon förtjenade endast förakt; men likväl mindre än jag, som af en sådan låtit mig bedragas.

»De började nu samtala med hvarandra, och deras konversation afkylde mig fullkomligt: lumpen och simpel, totalt blottande bristen på både hufvud och hjerta, var den vida mera egnad att äckla än uppreta åhöraren. Ett af mina visitkort låg på bordet och ledde genast samtalet på min egen värda person. Ingendera af dem egde nog kraft eller qvickhet att riktigt grundligt bearbeta mig, utan de inskränkte sig till att skymfa mig på ett så rått och lumpet sätt, som deras egen låga natur ingaf dem. I synnerhet gjorde sig Céline särdeles qvick och lustig öfver mina kroppsliga brister, eller, såsom hon uttryckte sig, mina vanskapligheter. Nu hade det förut varit en vana hos henne, att med varm förtjusning utbreda sig öfver hvad kon kallade ’min manliga skönhet’ — något hvari hon helt och hållet skilde sig från er, som vid vårt andra sammanträffande sade mig rent ut, att ni för ingen del tyckte att jag såg bra ut. Denna kontrast föll mig då i minnet och —»

I detta ögonblick kom Adèle åter springande.

»Monsieur, John helsar och säger, att er förvaltare kommit hit och önskar att träffa er.»

»Ah! I sådant fall måste jag inskränka min mångordighet. Se här i korthet slutet på denna händelse: jag öppnade fönstret och trädde in i rummet; befriade Céline från all vidare förbindelse till mig; underrättade henne att hon måste flytta ur hotellet; erbjöd henne en börs för de