samtidig med hennes husbondes. Mrs Fairfax berättade mig en gång att hon bott här i många år. Jag tror inte att hon någonsin varit vacker; men för allt hvad jag vet, kan hon ega originalitet och karaktersstyrka, till ersättning för bristen på kroppsliga behag. Mr Rochester är en beundrare af det bestämda och det excentriska, och denna senare egenskap har då Grace Poole i hög grad. Kanske att någon tidigare nyck (en svaghet som var mycket naturlig för en så häftig och egensinnig natur som hans) lemnat honom i hennes våld, och att hon nu till följd deraf på hans handlingar utöfvar ett hemligt inflytande, som han icke kan skaka utaf sig och som han ej vågar lemna åsido.» Men då jag kom till denna punkt af mina gissningar, framträdde mrs Pooles undersätsiga och illa växta gestalt samt skarpa, obehagliga och äfven simpla ansigte så tydligt för mina blickar, att jag tänkte: »Nej, det är inte möjligt! Min gissning kan inte vara riktig. Och likväl,» hviskade den hemliga röst som talar till oss i våra hjertan, »du är inte heller vacker, och ändå tyckes mr Rochester inte se dig med oblida ögon; i alla händelser har du åtminstone icke så sällan inbillat dig att så är förhållandet, och förliden natt — erinra dig hans ord, hans blick, hans röst!»
Jag erinrade mig det också allt för väl: ord, blick och ton, allt stod i detta ögonblick lefvande framför mig. Jag satt i skolrummet; Adèle var sysselsatt med att rita; jag lutade mig öfver henne och förde hennes penna. Hon såg upp med en icke obetydlig förvåning.
»Qu’avez vous, mademoiselle?» (Hur är det med er?) sade hon; »vos doigts tremblent comme la feuille, et vos joues sont rouges: mais, rouges comme des cerises!» (edra fingrar darra som asplöf, och edra kinder äro röda som körsbär).
»Jag är varm af att stå så nedböjd, kära Adèle!» var mitt svar.
Hon fortfor derpå att rita, och jag att tänka.
Jag skyndade mig att ur min själ förjaga den förhatliga föreställning jag fattat om Grace Poole: den gjorde mig ledsen och obehaglig till sinnes. Jag jemförde mig sjelf med henne, och fann att vi voro temligen olika. Bessie Leaven hade sagt att jag var ett riktigt fint fruntimmer, och hon hade måhända icke så alldeles orätt i den saken. Dessutom såg jag nu vida bättre ut, än då Bessie såg mig;
