Sida:Jane Eyre (sv).djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
201
jane eyre.

tillflyktsort — skolrummet; ty en sådan hade detta nu verkligen blifvit, »en tillflykt, ljuf i sorgens dar».

Det hade varit en mild och klar vårdag: en af dessa dagar, som i slutet af mars eller början af april höja sig strålande öfver jorden, såsom ljufva förebud till en annalkande sommar. Den lutade nu till sin nedgång; men aftonen var ännu ljum, och jag satt och arbetade i skolrummet vid öppet fönster.

»Det börjar bli sent», sade mrs Fairfax, inträdande i frasande ståt. »Jag är glad att jag befalde middagen en timme senare än mr Rochester nämde; ty klockan är redan öfver sex. Jag har skickat John ned till grindarna för att se efter om det syns någon på vägen: man kan se ett godt stycke framåt härifrån i riktningen åt Millcote.» Hon gick fram till fönstret. »Se här är han!» sade hon. »Nå, John» (härvid lutade hon sig ut), »hvad har du att förkunna?»

»Jo, de komma, kära fru», var svaret. »De äro här inom tio minuter.»

Adèle flög till fönstret. Jag följde efter, endast lagande så att jag stod på ena sidan, så att jag, skymd af jalousien, kunde se utan att bli sedd.

De tio minuter, John hade anslagit, syntes nog långa, men slutligen hördes rullandet af hjul; fyra ryttare kommo nu sprängande in genom grindarna och följdes af tvenne öppna åkdon. Fladdrande slöjor och hviftande plymer fylde vagnarna; två af ryttarne voro unga herrar af elegant utseende; den tredje var mr Rochester på sin svarta häst Mesrour; Pilot hoppade framför honom, och vid hans sida red en dam, och han och hon voro de främsta af sällskapet. Hennes ridklädning, af purpurfärgadt sammet, nästan släpade på marken, och hennes slöja fladdrade långt för vinden; blandande sig med dess genomskinliga vågor och framskimrande genom dem, glänste rika korpsvarta lockar.

»Miss Ingram!» ropade mrs Fairfax och skyndade ned till sin post.

Följande vägens krökningar, vände tåget snart om hörnet, och jag förlorade dem ur sigte. Adèle bad nu att få gå ned; men jag tog henne i mitt knä och lät henne förstå att hon icke för någon del skulle tänka på att våga sig i fruntimrens närhet, hvarken nu eller framdeles, med mindre hon enkom blefve efterskickad — att mr Rochester i annat