Det började nu att skymma, och klockan hade redan påmint, att tiden var inne att kläda sig till middagen, då lilla Adèle, som låg bredvid mig på fönsterpallen, plötsligt utropade:
»Voila monsieur Rochester qui revient!» (Se der kommer mr Rochester tillbaka!).
Jag vände mig om och såg huru miss Ingram flög upp ur soffan; äfven de öfriga gästerna sågo upp från de sysselsättningar de för ögonblicket hade för händer, ty i detsamma hördes rullande af hjul och tramp af hästar på den våta sandvägen. En postvagn närmade sig.
»Hvad kan väl anledningen vara att han kommer hem på det der sättet?» sade miss Ingram. »Då han for bort, red han på Mesrour (den svarta hästen); eller hur? och Pilot var också med honom; hvar kan han väl ha gjort af kreaturen?»
I det hon sade detta, närmade hon sin höga person och sin vidlyftiga drägt så nära fönstret, att jag var tvungen att luta mig tillbaka, med fara att bryta af mig ryggen: i sin ifver märkte hon mig icke först; men då hon gjorde det, gjorde hon en föraktlig dragning på munnen och gick till ett annat fönster. Postvagnen stannade; kusken ringde på klockan, och en herre steg ur, klädd i resdrägt; men det var icke mr Rochester, utan en högväxt man med fashionabelt utseende, en främling.
»Så förargligt!» utropade miss Ingram; »du lilla tråkiga apa!» (tilltalade hon Adèle) »hvem har spetat upp dig i fönstret, för att gifva falska underrättelser?»
Vid dessa ord gaf hon mig en vred blick, som om det varit mitt fel.
Man hörde nu någon tala i förstugan, och strax derefter inträdde den nykomne. Han bockade sig för lady Ingram, förmodligen emedan han ansåg henne för det äldsta närvarande fruntimret.
»Jag tycks komma på en oläglig tid, ers nåd», sade han, »eftersom min vän mr Rochester är bortrest; men jag kommer från en lång resa, och jag tror att jag kan våga anticipera så mycket på en gammal och förtrolig bekantskap, att jag slår mig ned här till dess han återkommer.»
Hans sätt var artigt och belefvadt; hans accent, då han talade, föreföll mig något ovanlig — ej just utländsk,
