sjelfmord. Underrättelsen härom angrep hans mor så häftigt, att hon fick ett anfall af slag.»
»Och hvad nytta kan ni göra henne? Hvad ni är barnslig, Jane! Det skulle just falla mig in att löpa en hundra mil för att helsa på en gammal fru, som kan vara död förr än man hinner fram; dessutom försköt hon er ju, efter hvad ni nyss sade.»
»Ja, men det är längesedan, och då voro hennes omständigheter helt annorlunda än nu; jag skulle aldrig kunna få någon ro, om jag nu inte efterkom hennes önskan.»
»Hur länge tänker ni bli borta?»
»Så kort tid som möjligt.»
»Lofva mig att inte dröja längre än en vecka.»
»Det är bäst att ingenting lofva; jag kunde bli nödsakad att bryta mitt löfte.»
»Men det är ju säkert att ni kommer tillbaka, och att ni på inga vilkor låter förmå er att för beständigt stanna hos henne?»
»Nej, det försäkrar jag. Jag återvänder bestämdt så snart allt är bra igen.»
»Och hvem följer med er? Ni tänker väl inte resa hundra mil ensam?»
»Nej, hon har skickat sin kusk efter mig.»
»Är det då en pålitlig person.»
»Ja, han har tjenat tio år der i huset.»
Mr Rochester besinnade sig en stund. »När tänker ni resa?» frågade han sedan.
»Tidigt i morgon bittida.»
»Nåväl, ni får lof att ha litet pengar med er; ni kan inte resa utan pengar, och er kassa kan väl inte vara så stor, kan jag tro. Hur stort är ert kapital, Jane?» frågade han småleende.
Jag tog fram min börs, som just inte kunde sägas vara särdeles väl späckad »Fem shillings, sir.»
Han tog börsen, utskakade dess innehåll i sin hand och log, som om det gladt honom att den innehöll så litet. Derpå tog han fram sin plånbok: »Se här!» sade han och räckte mig en sedel.
Det var en femtio punds sedel, och han var blott skyldig mig femton. Jag sade honom, att jag ej kunde vexla den.
