Den goda apotekaren såg litet förvånad ut. Jag stod framför honom, han fäste sina ögon mycket stadigt på mig — de voro små och gråa till färgen och icke heller särdeles klara; men jag tror, att jag nu skulle finna dem fulla af skarpsinne och förstånd. Hans anletsdrag voro grofva, men han såg godsint ut. Sedan han betraktat mig en stund, sade han:
»Hur kom ni att må illa i går?»
»Hon föll omkull», skyndade Bessie att svara i mitt ställe.
»Föll! Alldeles som om hon åter vore ett litet dibarn. Är hon inte så gammal, att hon kan gå ordentligt? Hon är säkert åtta eller nio år.»
»Jag blef slagen till golfvet», sade jag helt tvärt, retad af detta andra stygn af sårad stolthet; »men det var inte det, som gjorde mig sjuk», tillade jag, under det mr Lloyd förhjelpte sig till en pris snus.
Då han åter stoppade ned snusdosan i rockfickan, ringde tjenstfolkets matklocka. Han visste hvad det betydde.
»Det der gäller dig, Bessie», sade han; »gå ned du, så skall jag hålla en liten föreläsning för miss Jane, tills du kommer tillbaka.»
Bessie skulle hellre stannat qvar; men hon var tvungen att gå, emedan punktlighet vid målen var strängeligen anbefald vid Gateshead Hall.
»Det var inte af fallet som ni blef sjuk; hvaraf var det då?» fortsatte mr Lloyd, då Bessie gått sin väg.
»Jag blef instängd i mörkret, i ett rum, der det spökar».
Jag såg mr Lloyd småle och rynka pannan på samma gång.
»Spökar! Ni är då verkligen ett litet barn! Är ni rädd för spöken?»
»Ja, för mr Reed. Han dog i det rummet, och der låg han på sin liksäng. Hvarken Bessie eller någon annan vill gå in dit om natten, om de kunna slippa det; och det var grymt att stänga in mig der alldeles ensam, utan något ljus — så grymt att jag aldrig kan glömma det.»
»Bah! Och det är då detta, som gör er så olycklig? Är ni rädd äfven nu på ljusa dagen?»
»Nej; men snart är det natt igen — och dessutom — det är för andra orsaker, som jag är olycklig — mycket olycklig.»
