Sida:Jane Eyre (sv).djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
jane eyre.

ett lugnt, fridsamt lif. För en tid ämnar jag sysselsätta mig med pröfningen af den romerska kyrkans lärosatser och ett omsorgsfullt studium af de verkningar detta system åstadkommer. Finner jag det sedan vara hvad jag nästan anar att det är: det som bland alla religionssystemer bäst sätter menniskan i stånd att göra allt med sans och ordning, då kommer jag att omfatta den katolska trosbekännelsen och sannolikt taga slöjan.»

Jag hvarken uttryckte min förvåning öfver detta beslut eller försökte afråda henne derifrån. »Dertill är du just klippt och skuren», tänkte jag; »lycka till!»

Då vi skildes åt, sade hon: »Farväl, kusin Jane Eyre: må det gå dig väl; du är inte utan förstånd.»

Jag svarade: »Du är inte heller utan förstånd, Elise! men hvad du deraf eger, kommer väl inom ett år att vara lefvande begrafvet i ett franskt kloster. Men det är en sak, som inte angår mig, och då ett sådant lif tyckes behaga dig, så behöfver jag inte vidare bekymra mig deröfver.»

»Du har rätt», sade hon, och med dessa ord skildes vi åt. Som jag ej får tillfälle att vidare omnämna henne eller hennes syster, vill jag blott i korthet meddela, att Georgina gjorde ett förmånligt parti med en rik och utlefvad man af verld, och att Elise verkligen tog slöjan och ännu i denna stund är abedissa i samma kloster, der hon inträdde som novis och åt hvilket hon öfverlät sin förmögenhet.

Huru man än är till mods, då man återvänder hem efter en lång eller kort frånvaro, visste jag ej; ty jag hade aldrig erfarit en sådan känsla. Nog visste jag hvad det ville säga, när jag som barn kom tillbaka till Gateshead efter en lång promenad och fick bannor för att jag såg frusen eller ledsen ut; väl erinrade jag mig, hvad det ville säga att komma tillbaka från kyrkan till Lowood och längta efter ett godt mål och en varm brasa, utan att få någon dera; men i intetdera fallet hade återvändandet varit förknippadt med särdeles angenäma eller glada känslor; jag drogs då ej till någon bestämd punkt af en magnet, hvars attraktionskraft tilltog i styrka ju närmare jag kom. Hvilka känslor återvändandet till Thornfield skulle väcka, derom kunde först erfarenheten upplysa mig.

Min resa var tråkig, mycket tråkig. Efter att den ena dagen ha hunnit femtio mil och om natten sofvit på ett