Adèle knäfallit på mattan och lagt sitt hufvud i mitt knä — då uppfyldes mitt hjerta, vid tanken på den ömsesidiga välvilja som förenade oss, af innerlig glädje och frid, och jag uppsände till himmelen en stilla bön, att vi ej måtte blifva skilda alltför snart. Men då mr Rochester, under det vi sålunda sutto der, oanmäld trädde in och med synnerligt välbehag betraktade oss; då han anmärkte att den gamla frun nu troligtvis vore fullkomligt belåten, sedan hon fått sin fosterdotter hem igen, och tillade, att han såg på Adèle att hon var préte à croquer sa petite maman Anglaise — vaknade hos mig ett svagt hopp att han, äfven efter sitt äktenskap, torde tillåta oss att vistas tillsammans någonstädes under hans beskydd och icke helt och hållet undandraga oss solskenet af sitt umgänge.
En fjorton dagar af tvetydigt lugn förflöto efter min återkomst till Thornfield Hall. Om mr Rochesters giftermål nämde ingen ett ord, och jag såg ej heller några förberedelser dertill göras. Nästan hvarje dag frågade jag mrs Fairfax, om hon ej hört något bestämdt derom, och hon svarade alltid nekande. En gång, sade hon, hade hon verkligen ställt den frågan till mr Rochester, när han ämnade hemföra sin brud, och ej fått något annat svar än ett skämt och en af hans vanliga besynnerliga blickar: »så att», sade hon, »det var omöjligt för mig att bli klok på hvad han menade.»
En sak förvånade mig isynnerhet, nemligen att inga färder fram och åter mellan Thornfield Hall och Ingram Park egde rum. Till detta senare ställe var det visserligen en väg af tjugu mil, ty det låg på gränsen af ett annat grefskap, men hvad betydde ett sådant afstånd för en svärmande älskare? För en så skicklig och outtröttlig ryttare, som mr Rochester, var det en ridt, som kunde vara gjord på en morgon. Jag begynte nu att nära förhoppningar, till hvilka jag ej hade någon rätt: än förestälde jag mig, att förlofningen var uppslagen, än att ryktet aldrig egt någon grund, än åter att begge parterna ändrat tankar. Jag plägade betrakta mr Rochesters ansigte, för att se om jag kunde upptäcka några spår till sorg eller förbittring på detsamma; men jag kunde ej erinra mig att någonsin ha sett det så klart, molnfritt och fullkomligt lugnt som nu. Om jag ibland, under de ögonblick som jag tillika med
