Sida:Jane Eyre (sv).djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44
jane eyre.

jag tycker särdeles mycket om det landet. Vi ha varit goda vänner, Jane; inte sant?»

»Jo, så är det!»

»Och när två vänner äro så nära skilsmessans ögonblick, så bruka de vanligen gerna i hvarandras sällskap tillbringa den lilla tid, som återstår dem. Låt oss derföre i allsköns lugn tala om resan och skilsmessan, en halftimme eller så, under det stjernorna framträda i strålande lif på himlafästet. Här ha vi kastanieträdet, med bänken kring sin gamla stam. Kom, låt oss sätta oss här i lugn och ro, kanske är det sista gången som vi sitta vid hvarandras sida.»

Han satte sig och drog mig ned bredvid sig.

»Det är en lång väg till Irland, Jane, och det gör mig ondt att skicka min lilla vän på en så besvärlig resa; men då ingen annan utväg finnes, hvad skall man göra? — Tror ni att ni på något sätt är beslägtad med mig, Jane?»

Jag kunde icke svara, mitt hjerta var för fullt.

»Jag frågar det», sade han, »ty ni väcker ibland hos mig en så besynnerlig känsla, i synnerhet när ni sitter mig så nära som nu; det är som om jag skulle ha en sträng någorstädes under mitt venstra refben, fast och oupplösligt sammanknuten med en dylik sträng på ett motsvarande ställe af er egen lilla kropp. Och om nu den der stormiga irländska sjön och en två hundra mil, eller så der omkring, till lands, skulle skilja oss åt, så befarar jag att detta föreningsband skulle brista, och då blir jag riktigt ängslig till mods och föreställer mig att jag ovilkorligen måste förblöda. Hvad er beträffar — ni kommer nog att glömma mig.»

»Det skall jag aldrig göra; ni vet —» det var mig omöjligt att fortsätta.

»Jane, hör ni hur näktergalen slår i skogen der borta? — Hör på!»

Jag lyssnade och snyftade öfverljudt, ty jag kunde icke längre beherska mig; jag måste gifva luft åt mina känslor, och min smärta tog till den grad öfverhand, att jag skakade från hufvud till fot. Då jag slutligen öppnade min mun, var det endast för att med lidelsefull häftighet uttrycka den önskan, att jag aldrig blifvit född eller aldrig kommit till Thornfield.