utspiller för mig den sista läskande vattendroppen? Tror ni kanske att jag, derföre att jag är fattig, af ringa härkomst, liten och oansenlig, äfven saknar både själ och hjerta? — Ni misstar er! jag har lika mycket själ som ni och fullt ut lika mycket hjerta! Och om Gud hade begåfvat mig med litet skönhet och mycken rikedom, skulle jag ha gjort det lika svårt för er att skilja er från mig, som det nu är för mig att skiljas ifrån er. Då jag nu talar till er, har jag höjt mig öfver alla små betänkligheter, öfver alla konvenansens lagar, öfver allt som hos mig är förgängligt — det är min ande som tilltalar er ande, som om vi båda lemnat detta jordiska och stode inför Guds anlete, lika i alla afseenden — som vi också äro.»
»Som vi också äro!» upprepade mr Rochester — »så här!» tillade han och omfamnade mig, drog mig till sitt bröst och tryckte sina läppar mot mina: »så här, Jane!»
»Ja, just så», sade jag; »och likväl inte så; ty ni är gift eller åtminstone så godt som gift — förlofvad med en person, som är vida underlägsen er — med hvilken ni inte har någonting gemensamt — för hvilken jag inte tror er hysa någon sann kärlek; ty jag har sett er hånle åt henne. En sådan förening föraktar jag; derföre är jag bättre än ni — och nu, låt mig gå.»
»Hvart, Jane? till Irland?»
»Ja, till Irland. Jag har nu sagt hvad som låg mig på hjertat och kan nu gå hvart som helst.».
»Jane, var stilla; slå inte omkring er så der, som en liten vild fogel, som råkat i fångenskap och i förtviflan strör omkring sig sina egna fjädrar.»
»Jag är ingen fogel, och intet nät snärjer mig. Jag är ett fritt menskligt väsende med egen fri vilja, som jag nu begagnar för att lemna er.»
Jag slet mig lös och stod upprätt framför honom.
»Er vilja skall också bestämma ert öde», sade han. »Jag erbjuder er min hand, mitt hjerta och andel i allt, som tillhör mig.»
»Nu spelar ni en farce, som endast väcker mitt åtlöje.»
»Ni skall bli min följeslagarinna genom lifvet, mitt andra jag, min bästa vän på jorden.»
