öfvergifna ställning; men en sådan groda, som hon är, kan man verkligen inte hysa någon känsla för.»
»Nej, inte mycket, det är då sant,» sade Bessie. »En vacker flicka deremot, som miss Georgina, skulle under sådana förhållanden vara någonting riktigt rörande.»
»Ack ja! I miss Georgina är jag då riktigt kär,» sade Abbot med värma. »Den lilla älsklingen! — med sina långa lockar och sina blå ögon och en så vacker hy sedan! alldeles som om hon vore målad! — Vet du, Bessie, ett par dubbla smörgåsar med kött emellan skulle allt smaka godt till qvälln.»
»Ja, minsann — med litet stekt rödlök till. Kom, så skola vi gå ner.»
De gingo.
FJERDE KAPITLET.
Af mitt samtal med mr Lloyd och det ofvannämda
samspråket mellan Bessie och Abbot började jag fatta
tillräckliga förhoppningar för att deruti finna en bevekelsegrund
för min önskan att åter blifva riktigt frisk: en förändring
tycktes vara nära för handen, och jag väntade och längtade
efter den i tysthet. Den dröjde likväl; dagar och veckor
gingo om; jag hade återvunnit mitt vanliga helsotillstånd,
men ingen hänsyftning gjordes på det ämne hvarpå jag
grubblade. Mrs Reeds blickar hvilade stundom på mig
med ett uttryck af stränghet, men hon tilltalade mig sällan.
Alltsedan min sjukdom hade hon uppdragit en ännu större
skiljegräns emellan mig och sina egna barn; hon hade
bestämt ett särskildt litet rum till sofkammare åt mig; jag
fick äta alla mina mål i ensamhet för mig sjelf och måste
tillbringa all min tid i barnkammaren, under det att mina
kusiner ständigt voro nere i förmaket. Intet ord undföll
henne om att skicka mig till skolan; likväl kände jag en
instinktlik visshet, att hon icke länge skulle uthärda att
vara under samma tak som jag, ty nu, mera än någonsin,
uttryckte hennes blick, när den hvilade på mig, en
oöfvervinnerlig och inrotad vedervilja.
