»Så gammal?» var det tvekande svaret och hans forskande blick hvilade änuu några minuter på mig. Sedan vände han sig till mig:
»Hvad heter du, min flicka lilla?»
»Jane Eyre, sir-»
Då jag sade dessa ord, såg jag upp. Han föreföll mig att vara mycket lång; men jag var då mycket liten. Hans anletsdrag voro grofva och hade, likasom hela gestalten, ett hårdt och stelt uttryck.
»Ja så, Jane Eyre, och är du ett snällt barn?»
Det var omöjligt för mig att på denna fråga gifva ett jakande svar; hela den lilla verld, som omgaf mig, var af motsatt tanke. Jag var derföre tyst. Mrs Reed svarade i mitt ställe medelst en uttrycksfull skakning på hufvudet och tillade sedan:
»Ju mindre man talar om detta ämne, desto bättre, mr Brocklehurst.»
»I sanning, mycket ledsamt att höra detta! Vi måste tala några ord vid hvarandra.»
Vid dessa ord lemnade han sin lodräta ställning, slog sig ned i en länstol midt emot mrs Reed och vinkade mig till sig.
Jag gick fram till honom. Men, o himmel! Hvilket ansigte, då jag nu fick se det i jemnhöjd med mitt eget! Hvilken förfärlig näsa! Och munnen sedan! Och hvilka stora utskjutande tänder!
»Ingenting är så bedröfligt att se, som ett elakt barn,» började han, »isynnerhet en elak liten flicka. Vet du, hvart elaka barn komma efter döden?»
»De komma till helvetet,» var mitt ortodoxa svar.
»Och hvad är då helvetet? Kan du säga mig det?»
»En afgrund full af eld.»
»Och skulle du då vilja falla i denna afgrund och brinna der i evig tid?»
»Nej.»
»Hvad skall du då göra, för att slippa det?»
Jag besinnade mig en stund: mitt svar, när jag slutligen gaf det, tålde visserligen en och annan invändning:
»Jag måste laga att jag bibehåller god helsa, och att jag inte dör.»
