åtminstone tål vid att närmare undersökas. Res er upp, unga qvinna, och träd in i detta hus!»
Det var med svårighet, som jag kunde efterkomma hans tillsägelse. Ett ögonblick derefter stod jag i det snygga, trefliga köket, darrande, eländig och med ett så förstördt utseende, att det kunde skrämma en och hvar. Också betraktades jag med spänd uppmärksamhet af dem alla.
Den ena af systrarna frågade: »S:t John, hvem är det?»
»Jag vet inte: jag påträffade henne liggande vid förstugudörren.»
»Hon är mycket blek,» anmärkte Hanna.
»Blek som döden, låt henne sitta, annars faller hon omkull.»
S:t John hade sagt sant: jag höll på att svimma af, och hade sjunkit till golfvet, om man ej gifvit mig en länstol att sitta uti.
»Gif henne litet vatten, Hanna; det skall måhända vederqvicka henne. Hon måtte ha utstått mycket, så afmagrad och så blek är hon.»
»Hon liknar snarare en död än en lefvande.»
»Är hon sjuk eller förtärd af hunger?»
»Snarare det senare. Tag hit litet mjölk, Hanna, och ett stycke bröd.»
Diana — hon med de långa lockarna — bröt af en bit bröd, doppade den i mjölken och förde den till mina läppar. Hennes ansigte kom helt nära mitt: jag läste medlidande i hennes miner och jag förnam deltagande i hennes hastiga andedrag, och då hon helt enkelt yttrade: »försök att äta,» så låg det något ljuft och vederqvickande i tonen af hennes ord.
»Ja — försök!» upprepade Mary vänligt, under det hon aftog min genomblötta hatt och upplyftade mitt hufvud.
Jag började äta, först utan aptit, sedan med glupskhet.
»Inte så mycket till en början — låt henne inte få mera,» sade S:t John; »det kan vara nog för denna gång.»
»Litet mera, min bror; du kan se på hennes ögon huru hungrig hon är.»
»Det går inte an. Försök om hon kan tala: fråga henne hvad hon heter.»
Jag kände att jag åter kunde tala och yttrade: »Mitt
