Dessa båda flickor, hvilka jag, då jag knäböjde på den våta marken och tittade genom det låga köksfönstret vid Moor-House, betraktade med en bitter blandning af intresse och förtviflan — de voro mina nära slägtingar, och den ståtlige mannen, som påträffade mig nästan döende vid tröskeln till sitt hem, var en lika nära anförvandt. Herrliga upptäckt för en stackars ensam varelse, som jag! Detta var i sanning rikedom — rikedom för hjertat — en guldgrufva af rena och ömma känslor. Detta var en välsignelse, medförande lif och lycka och tusende gånger mera herrlig än skänken af det kalla, nedtyngande guldet. Jag klappade mina händer af glädje, mina pulsar sjödo, hela min kropp darrade.
»O, jag är så glad! jag är så glad!» utropade jag. S:t John log.
»Sade jag inte att ni förbiser det väsendtliga», sade han, »och fäster er vid småsaker. Ni var allvarsam, när jag berättade att ni fått en hel förmögenhet, men blir utom er för en sak af ringa betydelse.»
»Hvad säger ni? Det må vara af ringa betydelse för er, som eger systrar och således föga bryr er om en kusin; men jag, som nyss inte hade några anhöriga, och som nu får tre — eller två, om ni inte vill räknas med — jag har stort skäl att vara glad.»
Med snabba steg gick jag af och an i rummet. Jag nästan qväfdes af tankar, som uppstego hastigare än jag hann fatta och reda dem — tankar på hvad som inom kort kunde, skulle och måste inträffa. Jag fäste mina ögon på den tomma väggen: den föreföll mig som himlahvalfvet, täckt med otaliga stjernor, och hvar och en af dem tindrande af fröjd, hopp och glädje. Ljufvast af alla var dock den tanken, att jag nu med gerningarna kunde bevisa min tacksamhet mot de personer, som räddat mitt lif. De voro i ett beroende läge: jag kunde frigöra dem derifrån; de voro skingrade: jag kunde förena dem, och det oberoende och välstånd, som tillfallit mig, skulle äfven komma dem till del. Vi voro fyra. Om tjugutusen pund lika fördelades på oss alla, så finge hvar och en femtusen pund: detta vore mer än nog för hvars och ens behof, rättvisans fordringar blefve uppfylda och allas lycka grundlagd. Numera kändes icke min rikedom tryckande, nu var den icke
