Sida:Jane Eyre (sv).djvu/555

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
281
jane eyre.

komma till den verld, der jag ännu egde hopp att återfinna min Jane.

»Jag var i mitt rum och satt vid fönstret, som stod öppet: den milda doftande nattluften gjorde mig godt. Jag trånade efter dig, Jane! Jag frågade Gud både i ångest och ödmjukhet, om jag inte varit länge nog öfvergifven, hemfallen åt olyckan och plågan, och om jag inte snart kunde få smaka någon sällhet, någon frid. Jag medgaf att jag väl förskyllat allt hvad jag lidit — men invände äfven att jag knappast kunde uthärda mera; och mitt hjertas första och sista önskan utbröt omedvetet från mina läppar i orden: ’Jane! Jane! Jane!’»

»Sade ni dessa ord högt, sir?»

»Ja, det gjorde jag. Om någon hört mig, skulle han säkert ansett mig för vansinnig; ty jag uttalade dem med sådan förtviflansfull häftighet.»

»Och det var förliden måndagsqväll, ungefär vid midnatten?»

»Ja, men tiden gör föga till saken: hvad som sedan följde, är just det sällsamma och besynnerliga i saken. Du anser mig säkert för vidskeplig — och det är inte utan att jag alltid haft en släng deraf; det må emellertid dermed vara huru som helst, sant är det; sant åtminstone att jag hörde hvad jag nu säger:

»Då jag ropade: ’Jane! Jane! Jane!’ svarade mig en röst — jag kan inte säga hvarifrån den kom, men hvems det var kände jag ganska väl — ’Jag kommer! Vänta!’ Och en stund derefter kom på vindens vingar de framhviskade orden: ’Hvar är ni?’

»Jag vill försöka beskrifva för dig, Jane, hvilka tankar dessa ord uppväckte i min själ, ehuru det är svårt att uttrycka hvad jag menar. Ferndean är, såsom du ser, begrafven i en djup skog, der ljudet dör bort utan eko. Men mig förekom det som om dessa ord blifvit talade bland berg och kullar och deras eko fört dem fram till mig. Vinden förekom mig i detta ögonblick mera sval och uppfriskande: jag hade kunnat inbilla mig att jag och du möttes i någon vild och ödslig trakt; och jag är öfvertygad om att åtminstone våra själar möttes. Du låg i detta ögonblick förmodligen försjunken i en medvetslös sömn, Jane, och din själ flydde måhända ur sitt fängelse för att trösta