Sida:Jane Eyre (sv).djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64
jane eyre.

»Miss Temple är idel godhet; det smärtar henne att vara sträng mot någon, äfven mot de sämsta i hela skolan. Hon ser mina fel och säger mig dem med mildhet. och om jag gör någonting som förtjenar beröm, ger hon mig det i rikligt mått. Ett stort bevis på min dåliga och bristfälliga natur är, att äfven hennes föreställningar, så milda och förnuftiga de än äro, inte förmå att bota mig för mina fel, och att äfven hennes beröm, huru högt jag än värderar det, likväl inte kan lifva mig till fortfarande uppmärksamhet och ordning.

»Det är besynnerligt,» sade jag; »det är likväl så lätt att vara uppmärksam.»

»Ja, för er; derpå tviflar jag inte. Jag gaf akt på er under läsningen i klassen i morse och såg huru uppmärksam ni var, och huru ni med alla edra tankar tycktes följa miss Miller, då hon först förklarade lexan och sedan förhörde den. Mina tankar deremot svärma oupphörligt omkring åt alla möjliga håll; när jag borde lyssna till miss Scatcherd och med uppmärksamhet afhöra allt hvad hon säger, förlorar jag ofta ända till ljudet af hennes röst och faller i ett slags drömmande tillstånd. Stundom inbillar jag mig då vara i Northumberland, och att bullret, som jag hör omkring mig, är sorlet af en liten bäck, som rinner genom Deepden, nära mitt hem; — först när ordningen kommer till mig att svara, vaknar jag upp, och emedan jag, i stället för att höra efter hvad som blifvit läst, endast lyssnat till det inbillade sorlet af bäcken vid fädernehemmet, kan jag inte gifva något svar.»

»Och likväl, huru bra svarade ni inte på alla frågor nu i eftermiddag!

»Det var bara af en händelse; det ämne, som vi läste om, intresserade mig. I eftermiddag, i stället för att drömma om Deepden, undrade jag huru en man, som önskade att handla rätt, likväl kunde handla så orättvist och oklokt som Carl den förste stundom gjorde; och jag tänkte på huru olyckligt det var, att han, med all sin redlighet och samvetsgrannhet, inte kunde se längre än som kronans företrädesrättigheter sträckte sig. Ack, om han bara hade kunnat se litet längre bort och se hvad man kallar tidsandans riktning! Och likväl älskar jag denne Carl — jag vördar honom — jag beklagar honom, den stackars