en världsflyktande asket bör undfly. Och hvilka äro de två? Den ena är lifvet i begärelser och lustar, som är innehållslöst, simpelt, hvardagligt, oädelt och intigt. Den andra är lifvet i själfplågeri, som är eländigt, oädelt och intigt. Dessa båda, I munkar, har den fullkomlige undvikit; han har i stället beträdt den väg, som ligger midt emellan, som gifver (andlig) klarsynthet och rätt insikt, som leder till sinnets frid, till kunskap, till upplysning, till nirvāṇa. Och detta är den ädla, åttafaldiga vägen, nämligen: rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handling, rätt lif, rätt askes, rätt hågkomst, rätt försänkning. Detta, I munkar, är den väg, som ligger midt emellan, som gifver (andlig) klarsynthet och rätt insikt, som leder till sinnets frid, till kunskap, till upplysning, till nirvāṇa. Och detta, I munkar, är den ädla sanningen om lidandet: födelse är lidande, ålder är lidande, sjukdom är lidande, död är lidande, samvaro med förhatliga ting är lidande, frånvaro från det, som är en kärt, är lidande, att icke erhålla det man åstundar är lidande, med ett ord de fem grundlagen för existensen är lidande. Och detta, I munkar, är den ädla sanningen om lidandets uppkomst: det är begäret, som leder till ständig återfödelse och åtföljes af glädje och åtrå, begäret, som finner sin tillfredsställelse öfverallt. Detta begär är begär efter lidelse, begär efter existens, begär efter förintelse. Och detta, I munkar, är den ädla sanningen om lidandets upphäfvande: upphäfvandet af begäret genom lidelsens fullständiga förintelse, att förkasta begäret, att göra sig kvitt det, att lösa sig från det, att icke gifva det någon hemvist. Och detta, I munkar, är den ädla san-
