36
liggande något så när intill hans egen lifstid, har säkerligen aldrig existerat, och då vi därför äro tvingade att söka vår kunskap om hans lefnadslopp ur spridda notiser i de omfångsrika buddhistiska skrifterna, är det alldeles klart, att en dylik skildring måste bli mer eller mindre fragmentarisk. Sorgligt nog är man på det stora hela tvingad att göra det medgifvandet, att från hans trettiosjätte år till hans sista — och han dog vid 80 års ålder — äro vi egentligen fullkomligt i afsaknad af all möjlighet att kunna gifva en något så när riktig och kronologiskt ordnad skildring af hans lif. Det är blott här och hvar i någon äldre text, som en kortare historia förtäljes, om hvilken vi något så när säkert kunna veta, att den tillhör denna period af hans lefnad.
Men om vi också inte kunna få till stånd en sammanhängande lefnadsteckning, så räcka dock texterna fullkomligt till att gifva oss en bild i stora drag af hur hans lif förflöt. Vi se honom vandra — omgifven af en större eller mindre skara lärjungar — från stad till stad, från by till by. Och när dessa asketer med sina rakade hjässor och svepta i gula mantlar kommo till en stad, gingo de icke in i densamma, utan valde sig en vistelseort i någon park eller tempelträdgård utanför stadsmuren; om förmiddagarna begåfvo de sig hvar och en för sig — och härvid gjordes ingen skillnad mellan mästare och lärjungar — in i staden med sin allmoseskål i handen. Vandrande från hus till hus stannade de tysta och med allvarlig uppsyn framför dörren och räckte fram sin skål — en tyst maning till människorna att öfva
