Hoppa till innehållet

Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
59

kroppen och hvad därtill hörer är som en börda för själen? Bland de indiska filosoferna råder knappast i sak någon meningsskiljaktighet i denna fråga, om de också strida med hvarandra om orden för att uttrycka sin mening. Själen är bunden vid kroppen, anden är fjättrad i materien på grund af den medfödda okunnigheten, den brist på vetande, som gör att människan icke förmår skilja alla yttringar af det materiella från det andliga. Och det är genom askes och tankekoncentration, ett allt mera skärpt fästande af tanken på öfversinnliga ting som denna okunnighet skall försvinna och förbytas i kunskap, kunskapen om att själen är ett med gud eller att anden är till sitt innersta väsen skild från materien. När detta skett, när själen lösts från karmans band och vunnit den rätta insikten om sin väsensenhet med världssjälen och sin olikhet med materien, då gifves det icke vidare någon återfödelse, och om också lifvet varar sin bestämda tid ut, så liknar det, som texterna säga, blott de sista hvarfven, som ett hjul snurrar, sedan den hand som höll det i gång, redan tagits bort. För den, som vunnit denna inre frid, existerar icke längre världen och människorna annat än som ett tomt sken, och godt och ondt kunna icke vidare öfva inflytande på honom, han är löst från allt.

Om dylika idéer behärskade det indiska tänkandet redan långt före Buddhas tid, så böra vi vänta oss att finna spår af dem också i hans lära. Detta är i själfva verket också fallet, och man skall finna, att den filosofiska delen af hans religionssystem icke innehåller något i väsentlig grad nytt och originellt, medan där-