80
Det har af många, som sysselsatt sig med buddhismen, framhållits, att denna religion med sin indifferentism, sin likgiltighet gent emot allt, som tillhör denna världen, egentligen blott skulle predika den krassaste egoism. Tänk blott på att snarast möjligt söka frid och salighet för dig själf och fråga icke efter någon annan — så ungefär skulle man kunna uttrycka hufvudsumman af Buddhas lära. Men intet kan vara felaktigare. Ty denna likgiltighet gentemot allt som är af denna världen betyder visst icke en egoistisk tillbakadragenhet, ett ingående i det egna jaget, som icke låter sig störas af någon medlidandets eller kärlekens känsla mot sina medskapade varelser; den betyder endast, att den, som vunnit den högsta frid och förlossning för sin ande, icke vidare låter något världsligt så häfta vid sig, att han däraf drages bort från den frälsning, han tillkämpat sig. Men det kan å andra sidan icke nog starkt framhållas, att buddhismen är en kärlekens religion. När Paulus i sin högstämda lofsång öfver kärleken[1] säger: “Om jag talade med människors och änglars tungor men icke hade kärlek, så vore jag en klingande malm och en ljudande cymbal. Och om Jag hade profetia och visste alla hemligheter och all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag utskiftade alla mina ägodelar och gåfve min kropp att brännas men icke hade kärlek, så vore det mig till intet nyttigt“, så saknar icke detta sublima upphöjande af kärleken, som “fördrager allting, tror
- ↑ 1 Kor, 13,1 ff.
