100
ensam — hon kände honom bara av moderns berättelser. Så småningom dog Jens Winge även för henne. Och därför att han varit medelpunkten i alla hennes föreställningar om Gud och himmelen och det eviga livet bleknade även de bort med hans bild. Hon visste i alla fall säkert att vid tretton år hörde hon på religionsundervisningen med fullt medveten brist på tro. Och därför att alla de andra i klassen trodde på Gud och voro rädda för djävulen, och ändå voro fega och grymma och lumpna och simpla — i varje fall fann hon dem sådana — blev religionen något nästan föraktligt, någonting fegt som hörde dem till.
Mot sin vilja måste hon tycka om Nils Berner. Den första tiden efter det han blivit gift med modern tyckte hon i grunden bättre om honom än henne. Han krävde ingen fadersmyndighet över styvdottern — klok och god och naturlig kom han henne till mötes. Hon var barn till den kvinna, som han höll av, och därför höll han av Jenny.
Vad hon var honom skyldig insåg hon först helt nu som vuxen. Hur mycket sjukligt och förkonstlat han hade utrotat och bekämpat hos henne. Så länge som hon levat ensam med modern i den drivhusheta luften av ömhet, omsorg och dröm hade hon varit sjåpig — rädd för hundar, rädd för spårvagnar, rädd för tändstickor, rädd för allting. Modern tordes knappast låta henne gå ensam till skolan. Och hon hade varit pjåskig för fysisk smärta.
Det första Berner gjorde var att ta flickungen med sig till skogs. Söndag efter söndag drog han omkring med henne i Nordmarken — i stekande sommarsol, i vårblöta och ösande höstregn, på skidor hela vintern. Och Jenny som blivit van vid att inte våga visa sina känslor försökte att dölja trötthet och ängslan. Efter en tid kände hon det ej mer.
Berner lärde henne att begagna karta och kompass. Han överlade med henne som med en kamrat. Han lärde henne att förstå tecknen på väderförändring i vind och
