102
Jenny. Jag håller så förfärligt av din mor, förstår du.» Och han talade om hur sjuk Ingeborg hade varit, då Jenny blev född.
Känslan av det onaturliga och orena med moderns tillstånd gled bort för henne, medan han talade. Men också känslan av att förhållandet mellan henne och modern var något mystiskt och övernaturligt. Det blev vardagligt och självgivet — hon hade blivit född och modern hade haft ont för hennes skull, och hon hade varit liten och behövt modern, och för allt det hade modern hållit av henne. Och nu kom där ett nytt litet barn, som skulle behöva modern bättre. Jenny kände sig med ens vuxen — med sympati både för modern och Berner, och hon tröstade honom lillgammalt.
»Ja, men du vet ju att det brukar gå bra. Jag tycker nästan aldrig att de dör av det, du.»
Men i alla fall hade hon gråtit av övergivenhet då hon såg sin mor med det lilla nya barnet, som tog all hennes tid och omsorg i anspråk.
Men hon blev förtjust i lillan — i synnerhet då lill-Ingeborg blev över året och var det sötaste, svartaste lilla tattartroll man kunde tänka sig — och modern hade ett nytt spädbarn.
Egentligen hade hon aldrig haft någon känsla av att Bernerungarna voro hennes syskon. De liknade alldeles sin far. Hon betecknade närmast sitt förhållande till dem som en mosters — hon kände sig nästan, som en äldre förståndig moster både för modern och barnen.
Då olyckan kom var modern både yngre och svagare än Jenny. Hon hade blivit ung igen, fru Winge, i sitt nya lyckliga äktenskap, och litet trött och medtagen och litet trög efter de tre barnsängarna så tätt på varandra. Nils var bara fem månader då hans far dog.
Berner störtade ned en sommar borta bland Skagastölstinderne och dog på fläcken. Jenny var sexton år då. Moderns förtvivlan var gränslös; hon älskade sin
