Sida:Jenny 1920.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

114


X.

Jenny och Helge sprungo hand i hand nedför Via Magnanapoli. Gatan var bara en trappa, som förde ned till Forum Trajani. På det sista trappsteget drog han henne till sig och gav henne en blixtsnabb kyss.

»Är du tokig — minns du inte att det inte är tillåtet att kyssas på gatan här i staden.»

De skrattade båda två. En av de första kvällarna hade två guardias tilltalat dem på Laterantorget. De hade gått av och an och kysst varandra under pinjerna utmed den gamla stadsmuren.

Den sista solglimten snuddade vid bronshelgonet uppe på pelaren och brann på husväggarna och trädgårdarnas trädkronor upp efter höjden. Torget låg i skuggan med sina gamla förfallna hus runt omkring det forum som blivit utgrävt under gatytan.

Jenny och Helge hängde över räcket och försökte att räkna de feta lata kattor, som höllo till där nere mellan de grå pelarstumparna, på den gräsbevuxna tomten. Nu med den begynnande skymningen kom det så småningom liv i dem. En röd en, som hade legat på Trajanipelarens fotsockel sträckte på sig, vässade klorna mot murverket tog ett mjukt, ljudlöst språng ned i gräset, satte i väg som en ljusare skugga och försvann.

»Sannerligen tror jag inte det är tjugutre», sade Helge.

»Tjugufem kattor får jag det till —» Hon vände sig till hälften om och avvisande en vykortsförsäljare, som kommit fram till dem och anbefallde sina varor på en rotvälska av alla möjliga språk.

Och hon lutade sig ut över räcket igen och stirrade tanklöst ned i det skuggade gräset och hängav sig åt den lyckliga tröttheten efter en lång soldags otaliga kyssar