146
visserligen, att det inte är något bevänt med dem, men det är nu bara, som han säger, förstås. Nej —» hon log bittert. »Min man är allt en smula bekväm av sig, ser ni. Och leva på den där målningen kunde vi ju inte, då vi blivit gifta och fått barnen, så han måste ju ta sig till med något nyttigt dessutom. Och så gitte han inte att måla längre, och då var det som han fann på att han inte hade talang. Jag tycker nu att hans bilder äro mycket vackrare än alla de här moderna sakerna — men ni är väl av en annan åsikt, fröken Winge?»
»Ja, er mans tavlor äro mycket vackra», sade Jenny. »I synnerhet porträttet av er, fru Gram. Det är alldeles utmärkt.»
»Åja, men det är då inte vidare likt — smickrat mig har Gram inte —» hon skrattade igen sitt lilla bittra, ondskefulla skratt, »det vore synd att säga. — Jag tycker nu att han målade mycket vackrare, innan han började att apa efter allt det där, som var på modet då för tiden — ni vet Thaulow och Krohg och alla de där.»
Jenny drack tyst rabarbervinet, medan fru Gram pratade.
»Ja, jag beklagar, jag skulle gärna vilja be er äta middag med oss, fröken Winge. Men jag är alldeles ensam med allting, och så ha vi inte förberett oss på gäster, förstår ni, så jag kan tyvärr inte. Men en annan gång hoppas jag.»
Jenny insåg att fru Gram gärna ville bli henne kvitt. Det var ju också rimligt, då hon inte hade någon jungfru. Hon höll väl på med middagen. Så tog hon avsked.
I trappan mötte hon Gram. Hon förstod att det måste vara han. Hon fick det intrycket av honom i förbifarten att han såg mycket ungdomlig ut och att hans ögon voro mycket blå.
