148
gick efter er en bit, jag tänkte att gå fatt er och presentera mig. Ni gick in här och jag visste att det fanns en ateljé här i huset. Nåja, och så kom jag på den idén att gå upp och avlägga mitt besök hos er.»
»Vet ni» — Jenny smålog muntert — »Helge gick också efter mig på gatan, efter mig och en väninna till mig. Det var så att han hade gått vilse där borta i de gamla gränderna vid Lumptorget. Och så kom han fram och tilltalade oss — slog sig i språk med oss, som det heter. Det var på det viset, som vi blev bekanta. Vi tyckte ju att han var en smula fräck. — Men det ser ut, som om det skulle vara av er som han ärvt sin dristighet.»
Gram rynkade pannan och satt tyst ett tag. Jenny fick en obehaglig förnimmelse av att hon sagt någonting galet. Hon letade efter vad hon skulle säga.
»Får jag kanske lov att koka en kopp te åt er medan ni är här?»
Hon tände utan vidare teköket och satte på vatten.
»Jaja, fröken Winge — men ni skall inte vara ängslig för att Helge för övrigt liknar mig. Han har inte det minsta gemensamt med sin far.» Han skrattade.
Jenny visste inte riktigt vad hon skulle svara härpå. Hon tog sig för att sätta fram tekoppar.
»Ja, här är ganska tomt, som ni ser. Men jag bor hemma hos min mor.»
»Åh, så. Jaså ni bor hemma. — Det är visst en bra ateljé — är det inte det?»
»Jag tror det.»
Han satt och stirrade framför sig litet.
»Ja, fröken Winge — jag har tänkt så mycket på er. — Jag har tyckt mig förstå av min sons brev att ni och han —.»
»Ja, Helge och jag håller mycket av varandra», sade Jenny. Hon stod framför honom och såg ned på honom. Gram tog hennes hand och höll den en stund i sin.
