12
och vaser med modellerade rosenbuketter på. Men de sågo nya ut. Helge tog på måfå en liten tingest och satte på disken: »quanto?».
»Sette», sade mannen och spretade ut med sju fingrar.
»Quattro!» Helge höll upp fyra fingrar i ny, brun handske. Och han kände sig med ens glad och trygg vid sitt hopp in i det främmande språket. Han uppfattade visserligen ingenting av mannens protester, men var gång, som den andre talat ut kom han med sitt quattro och sina fyra fingrar.
»Non antica!» slängde han djärvt in.
Men mannen i boden bedyrade, antica. »Quattro!», sade Helge för sista gången — nu hade mannen bara fem fingrar i luften. Då Helge vände sig mot dörren ropade mannen på honom — han accepterade. Sprittande glad tog Helge mot tingesten, som blivit invecklad i ljusrött silkespapper.
Innan han hunnit gatan ut skymtade han kyrkans mörka massa mot himlen. Han gick fort. Och han skyndade sig över första delen av den öppna platsen, där butikerna lågo med solbelysta fönster och spårvagnarna veno förbi, bort till de två halvrunda arkaderna, vilka likt ett par krökta armar omslöto en del av platsen och drog den in i stillhet och dunkel, in mot den väldiga mörka kyrkan, i vars mitt den breda trappan sköt långt ut på torget i en snäckformad tunga.
Svart mot himlens ljusdunkla valv stod kyrkans kupol och helgonhärens statyleder över taket till valvgångarna och trädkronor och hus oregelbundet uppstaplade på höjden bakom. Gaslyktorna hade liksom ingen makt här; mörkret sipprade ut mellan arkadernas pelare, vällde ned för trappan från kyrkans öppna förhall. Helge gick stilla upp till den, ända fram till kyrkan och kikade på de stängda järnportarna. Och han gick tillbaka igen, till obelisken mitt på torget och stod där och
