domar. Hon var stolt över att vara älskarinna, övermodig — det fanns inte något annat liv än detta fria kärleksliv. — Men när det sen blev galet ställt med henne, ja, då blev det en annan låt. Jag fick höra om hennes hederliga familj i Fredrikshald och hennes ofläckade dygd och goda rykte och jag var en skurk och en usling om jag inte gifte mig med henne ögonblickligen, och så och så många män hade velat ha henne både på det ena och andra sättet och hon hade varken velat förlova eller låta förföra sig. — Och jag hade ingenting att gifta mig på. Jag hade bara tagit studenten, med ganska klena betyg — och för övrigt hade jag ingenting lärt utom målningen. — Det gick månader om. Jag måste gå till min gamla far. Så blev vi gifta och två månader senare kom Helge.
Min familj hjälpte mig på traven med det här. Jag hade ju hyst några drömmar en gång i tiden om ett stort konstförlag — mina folkviseblad — men jag fick nog med att skaffa föda åt mig och de mina. Ja, jag har fått ackord en gång, det vet du kanske. Det var 90. Ja, hon tog ärligt sin del av slitet och försakelserna och fattigdomen — hade gärna svält för mig och barnen. Men med det som jag kände för henne var det nästan värre att nödgas erkänna att hon slet och led och offrade sig för mig.
Jag måste ju offra allt vad jag satte högt — tum för tum tvang hon mig att uppge allt som stod utanför henne. Min far och hon voro dödsfiender från första stund. Det vill säga, han beundrade ju inte svärdottern, och det tålte inte hennes fåfänga. Så måste det då skapas split emellan oss. Far var en ämbetsman av den gamla skolan — lite trång kanske — lite stel och torr — men så fin och nobel och rättänkande och så varm och vek och god i grund och botten. Vi hade alltid varit så mycket för varandra — åja, Jenny, du skulle ha hållit av honom — men det fick jag naturligtvis inte.
Så var det målningen. Jag såg, att jag inte hade den begåvningen, som jag trott mig ha en gång. Och jag orkade
