180
Om de bara kunde få vara tillsammans igen ett slag — de två ensamma. Hon försökte att tänka på deras vår där nere, och hon mindes värmen och den gröna Campagnan och de vita blommorna och det silverfina diset över bergen och sin egen glädje, men det var som om hon inte kunnat få fram Helges bild från den tiden — hur han hade sett ut för hennes förälskade ögon.
Och den tiden låg redan så långt borta och stod så underligt isolerad i hennes liv. Om hon aldrig så mycket visste att det var så, hon kunde inte känna sambandet mellan då och nu.
Detta hem vid Welhavensgate — nej, hon hörde inte till det. Och det var som om hennes Helge gått förlorad där. Men det var ju ofattbart, hon kunde inte verkliggöra det för sig att de människorna skulle komma henne vid — för all framtid.
Nej. Gram hade rätt. De måste bort från det där.
Hon ville resa. Genast. Förrän Helge hann komma upp och begära någon förklaring för gårdagen.
Hon hade packat handväskan, stod och tog på sig regnkappan, då det knackade — flera gånger. Hon kände igen Helges knackning.
Jenny stod moltyst och väntade tills hon hörde honom gå igen. En stund efteråt tog hon sin handväska, låste ateljén och gick.
Kommen ett stycke nedför trappan uppdagade hon en man som satt i ett av farstufönsterna. Det var Helge. Han hade sett henne. Så gick hon ned till honom. De stodo litet och sågo på varandra.
»Varför ville du inte öppna nyss?» frågade han.
Jenny svarade inte.
»Hörde du inte att jag knackade?»
»Jo, men jag hade inte lust att tala med dig då.»
Han såg på hennes handväska.
»Skall du resa till din mor?»
Jenny betänkte sig litet.
