186
och länge — utan tankar. Och i den djupa trötthet, som följde därpå, tröttheten efter alla dessa månaders småaktiga förödmjukelser och småaktiga käbbel kände hon sitt hjärta så tomt och kallt. Helge hade visst rätt.
Hon märkte om en stund att hon var hungrig. Då hon såg på sitt ur var klockan sex.
Hon hade suttit på det sättet i fyra timmar. Då hon skulle ta på sig sin kappa märkte hon att hon satt på den.
Borta vid dörren var en flod av vatten — den hade runnit in, mellan ett par tavlor, som stodo med spännramarna utåt. Jenny gick efter en trasa och torkade upp. Så kom hon att tänka på att det var från Helges paraply som vattnet kommit. Hon lutade pannan mot dörren och grät igen.
VIII.
Middagen tog inte lång tid. Hon försökte att läsa i tidningarna och låta bli att tänka den lilla stunden. Men det lyckades inte. Och då var det bättre i alla fall att gå hem och sitta där.
Det stod en man och väntade på den översta trappavsatsen. Han var lång och spenslig. Hon sprang upp de sista trappstegen och ropade Helges namn.
»Det är inte Helge», svarade han. Det var Helges far.
Jenny stod andlös framför honom och sträckte ut händerna.
»Gert — vad är det — har det hänt någonting?»
»Så, så, Jenny», han tog hennes hand. »Helge har rest — rest till Kongsberg till en vän — en skolkamrat, som är läkare där, på besök. Herre Gud, barn, du har väl inte varit rädd för något annat —» han smålig mycket matt.
»Åh, jag vet inte.»
