196
»Nej, men du, Cesca då», sade hon därefter.
»Cesca, ja! Ja, hon har visst inte tagit i en pensel sen hon blev gift. Då jag var uppe hos dem kom hon själv och öppnade — de har ingen jungfru — med ett köksförkläde på magen och en sopkvast i handen. De har en ateljé och två små skrubbar och i ateljén kan de ju inte arbeta båda två naturligtvis, och för resten tog skötseln av huset hela hennes tid, sade hon. Den första förmiddagen då jag var där, låg hon och kravlade på golvet hela tiden — Ahlin var ute. Först sopade hon med en kvast och sen kröp hon runt omkring och rotade under möblerna med en hartass efter några små damtussar i vrårna, och så skurade hon, och så dammtorkade hon, och Gud nåde oss, så tafatt hon bar sig åt med allting. Så gick jag ut med henne och köpte mat till middagen — jag skulle äta middag hos dem — och så kom Ahlin — och hon ut i köket — och då äntligen maten var färdig, så voro hennes små lockar alldeles svedda — men middagen var för resten inte så dålig. Och så diskade hon — så tafatt och opraktiskt — rände bort och sköljde vartenda kärl i vattenledningen — ja, Ahlin och jag hjälpte till; jag gav henne en hel del goda råd och vinkar vet du —
Så bad jag dem äta kväll ute med mig — Cesca stackare satt bara och fröjdade sig åt att hon slapp att laga maten och diska.
Kommer det nu till på köpet barn — och det gör det väl — så kan du vara viss på att Cesca är färdig med målningen. Och det är vid Gud synd — jag kan inte säga annat än att jag tycker det är trist.»
»Jag vet inte du. För en kvinna så blir nu i alla fall man och barn — förr eller senare så längtar man nog i alla fall efter det —»
Gunnar såg på henne. Så suckade han.
»Om de nu tycker om varandra. Tror du att Cesca tycker om Ahlin?»
