Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

198

hon lämnar honom med någonting som hon inte har velat kosta på honom.

Naturligtvis ville jag helst att min hustru aldrig hade tyckt om någon annan än mig och därför —.

Nå, men man vet ju inte när det är ens egen hustru. — Det kan dyka upp en hel del gamla fördomar och egoistisk fåfänga och mera dylikt.»

Jenny drack litet. Hon gjorde en åtbörd, som om hon velat säga något, men lät det vara.

Gunnar hade stannat borta vid fönstret. Han stod med händerna i byxfickorna och vände ryggen till henne:

»Nej Jenny —.

Jag tycker det är bedrövligt sånt där. Jag menar när man någon enstaka gång råkar på en kvinna, som verkligen har fått begåvning i ett eller annat avseende — och känner glädjen av att utveckla den och att arbeta och som har energi och så vidare — som känner att hon är människa och kan tänka själv över rätt och orätt och har vilja att odla några av sina anlag och instinkter, som äro goda och värdefulla och utrota andra som äro dåliga och ovärdiga — Och så råkar hon en vacker dag på en karl — och så adjö med arbete och utveckling och alltihop — uppger allt sammans för en usel karlsloks skull. — Jenny — tycker du inte att det är bedrövligt?»

»Jo, men vi äro nu en gång skapade på det viset — allesammans!»

»Jag förstår er inte. Vet du vad jag tror det beror på att vi män aldrig begriper er. Först och främst kan vi aldrig få in i vårt huvud att varelser, som i alla fall ska vara människor saknar så fullständigt all självkänsla. Ni gör det. Kvinnan äger inte själ — det är sant det. Ni erkänner ju mer eller mindre öppet att kärleksförhållanden är det enda som intresserar er.»

»Det finns då män också som gör det — i alla fall i sitt uppförande.»

»Ja men — en verklig man har då inte respekt för