Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

200

inte går med på det om ni bara har råd. — Det kan du inte neka till.

Jag vill inte tala om kvinnornas moral en gång, för de har ingen alls. Det må för övrigt passera, som ni äro mot oss — men som ni äro sinsemellan! — Som ni talar om varandra och äro mot varandra! Fy för fan!»

Jenny smålog litet. Hon höll med honom delvis — men hon var inte upplagd för någon diskussion och hon tyckte att hon skulle säga något:

»Das war eine grausame Salbe — die ganze Armée auf einmal ruiniert —»

»Det skall ni få skriftligt på», sade han belåtet.

»Ja, det är nog en hel del sanning i det, Gunnar. Men det är skillnad på kvinnor med — om det också gäller en gradskillnad.»

»Visst är det skillnad. Men jag skall säga dig, att det som jag sade gäller till en viss grad er allesammans. Och vet du vad det kommer sig av? Huvudsaken för er är en man — den som ni har eller den som felas er. Det enda i livet, som verkligen är någonting värt och verkligen är allvar — det är i verkligheten aldrig allvar för er. Arbetet nämligen. För de bästa av er gäller det bara en tid — och då tror jag sannerligen att det är därför att medan ni är unga och vackra äro ni så säkra på att ’han’ kommer nog. Men drar det ut på tiden och han inte uppträder på skådeplatsen och ni börjar på att bli lite till åren — då slöar ni till i ert arbete och går omkring trötta och missnöjda och otillfredsställda —»

Jenny nickade.

»Hör du, Jenny! Jag har alltid värderat dig som ett manfolk av förstklassigt slag. Och nu är du snart tjugunio år, och så gammal måste man vara innan man på det hela taget kan börja att arbeta någorlunda självständigt. Du vill väl inte påstå, att nu då du på allvar skall begynna ditt eget liv att du skulle önska att belamra dig med man och barn och hushåll och allt sådant där, som bara skulle