son, på eftermiddagen. Han kände igen det ljusa pälsverket, som den längsta bar.
Han fick plötsligt ett vilt infall — han ville fresta ett äventyr — fråga dem om vägen för att se om de voro norskor — skandinaver åtminstone. Med en smula hjärtklappning gav han sig till att följa efter dem. Utlänningar voro de nu säkert i varje fall.
De två unga flickorna stannade längre bort på gatan framför en stängd butik. Strax därefter gingo de vidare. Helge övervägde om han skulle säga »please» eller »Bitte» eller »Scusi» — eller rätt och slätt på försök draga löst med ett »undskyld» — det kunde bli liffens om de voro norskor.
Flickorna veko om ett hörn, Helge var tätt efter och samlade mod att tilltala dem. I detsamma vända sig den minsta halvt om och sade något på italienska, lågt och harmset.
Helge blev mycket besviken. Han ämnade just säga »Scusi» och försvinna, men då sade den långa till väninnan.
»Usch nej då, Cesca, tilltala dem inte! — det är mycket bättre att bara låtsas, som om man inte märkte det.»
»Ja, men jag tål inte det där fördömda italienska packet, som aldrig kan låta ett fruntimmer gå i fred», sade den andra.
»Jag ber om förlåtelse», sade Helge och flickorna stannade och vände sig tvärt om.
»Ni får verkligen förlåta mig.» Helge stannade och blev röd, förargade sig över det och rodnade ännu mer i mörkret. »Jag kommer nämligen från Florens i dag, och nu har jag villat bort mig i de här kringelkrokarna — och så tänkte jag att damerna visst voro norskor — eller åtminstone skandinaver — jag har så svårt att reda mig på italienska, och så tänkte jag — om ni ville vara så vänliga och säga mig, var jag kan få tag i en spårvagn?
