modstulen av dessa anmärkningar, som susade förbi honom utan att han förstod dem.
»Tack, ni ska verkligen inte göra er omak — jag tar mig väl alltid hem på något sätt.»
»Men det är inget besvär alls», sade den långa och började att gå. »Vi ska ungefär samma väg vi med.»
»Det är alltför vänligt … Det måtte vara svårt att hitta här i Rom — är det inte det?» försökte han att konversera. »Åtminstone då det är mörkt.»
»Å nej, man blir snart hemmastadd.»
»Jaså, ja, jag har kommit hit i dag — från Florens, med förmiddagståget.»
Den lilla sade något halvhögt på italienska. Den långa frågade Helge:
»Det är väl kallt i Florens nu?»
»Ja, bitande kallt. Är det inte lite mildare i den här staden? Jag skrev för resten hem till min mor i går efter min vinterrock.»
»Åh, här kan det nog också vara ganska bistert. Nå, vad tyckte ni om Florens — hur länge var ni där?»
»Fjorton dar», sade Helge. »Jag tror att jag kommer att finna mera behag i Rom.»
Den andra unga flickan log. Hon hade hela tiden gått och småmuttrat på italienska. Men den långa sade till honom med sin varma lugna stämma:
»Jag tror inte det finns någon stad, som man kan bli så förtjust i som Rom.»
»Är er väninna italienska?» frågade Helge.
»Nej, då, fröken Jahrmann är norska. Vi talar bara italienska tillsammans för att jag skall lära mig — hon är nämligen mycket styv i det. Mitt namn är Winge», tillade hon. »Det här är Cancellaria», hon visade på ett stort, mörkt palats.
»Är gårdsrummet så vackert, som det har namn för att vara?»
2—203336. Undset, Jenny.
