nar lagade att jag fick sälja stillebenet som jag hade på utställningen för tre år sen. Jag fick trehundra kronor för det. Vi levde av de pengarna i flera månader, men Lennart tyckte inte om att vi skulle använda de pengar, som jag hade förtjänat. Jag begriper nu inte vad det skulle göra, då man håller av varandra. Men han gick och dillade om att han hade dragit mig i elände. Skulder har vi naturligtvis också. Jag ville skriva till pappa och be om några hundra kronor, men det fick jag inte lov till. Jag tyckte det var så orimligt. Borghild och Helge har bott hemma och fått allting av pappa, och han har hållit dem i utlandet, medan jag har slitit och strävat mig igenom för den där smulan efter mamma ända från det jag blev myndig, för jag ville inte ta emot ett öre av pappa efter det som han sade mig då jag slog upp med löjtnant Kaasen och det blev prat om Hans och mig. Men han har tagit reson nu och han medger att jag hade rätt. Det var skamligt både av Kaasen och dem där hemma att vilja tvinga mig, för att jag låtit narra mig till den där förlovningen, då jag var sjutton år och inte visste att giftermål var något annat än det som står i de där fördömda backfischböckerna. Och då jag började att förstå det, visste jag att jag hellre hade dödat mig än gift mig med honom. — Och hade de tvingat mig till det, jo det skulle ha blivit trevligt, jag skulle ha tagit alla älskare, som jag kunnat få fatt i, bara på trots, för att hämna mig på dem allesamman. — Pappa förstår det nu och han har sagt att jag kan få pengar av honom, när jag vill.
Men då Lennart hade varit så sjuk och var så eländig och de sade att han måste på landet och måste leva gott — och jag var så trött och eländig själv. Då sade jag till honom att jag måste på landet och vila för jag skulle ha ett litet barn, sade jag. Då fick jag lov att be pappa om pengar, och vi kom dit upp till Värmland och hade det så härligt och Lennart blev så frisk, och jag började på att måla igen. Men så begrep han ju, att jag inte
