rosor på. Men de blekröda kristallpärlorna lyste mot halsens skära hud.
Han böjde sig fram så att han kunde nå att kyssa hennes fot alldeles över utskärningen av skon. Och han lät två fingrar glida upp över vristens båge i den genombrutna strumpan och grep tag om fotleden.
Efter ett litet tag flyttade hon varsamt hans hand, — och han grep och behöll hennes och log emot henne. Hon smålog tillbaka — så vände hon bort huvudet.
»Du är så tyst, Jenny — är det värmen, som plågar dig?»
»Åja», sade hon. Och så tego de igen.
Ett stycke längre bort, där en villaträdgård sträckte sig ned mot vattnet höllo några halvstora barnungar spektakel på en badhusbro. Och en grammofon uppe i huset sjöng snörflande. Då och då kom en fläkt av musiken långt bort ifrån badorten.
»Du, Gert —» Jenny grep plötsligt hans hand; »När jag har varit de där dagarna hos mamma och kommer tillbaka till staden igen — så reser jag —»
»Vart då?» — han reste sig på armbågen. »Vart tänker du resa?»
»Till Berlin», sade Jenny. Hon kände själv att hennes stämma darrade.
Gert såg upp i hennes ansikte. Men han teg stilla. Inte heller hon sade något.
Till sist sade han:
»När har du bestämt det?»
»Egentligen har det ju varit min plan hela tiden, vet du — att jag skulle ut igen.»
»Javisst. Men jag menar, hur länge har du varit besluten — när har du bestämt att det skulle ske nu?»
»Jag bestämde mig i somras på Tegneby.»
»Jag skulle önska att du hade sagt mig det förr, Jenny», sade Gram och fast hans stämma var låg och lugn skar den igenom hennes själ.
