20
II.
»Vad fan är det åt Cesca nu igen då — det är då ingen måtta på hennes nycker snart — ta av dig kappan Jenny, annars fryser du när du kommer ut.» Heggen hängde upp hatten och vårrocken och damp ned på en halmstol.
»Stackare, hon är inte bra om dagarna — och så gick den där Gram efter oss ett stycke, ser du — och han dristade sig att tilltala oss och fråga om vägen — och sådant tål hon inte, och så vet du, hennes hjärta.»
»Ja, stackars liten! Fräck slyngel för resten.»
»Å, stackare — han gick där och visste varken ut eller in tror jag. Han gör inte intryck av att vara vidare resvan. Du känner honom?»
»Det har jag inte en aning om. Men för den skull kan jag nog ha träffat honom. Nå, där ha vi dem.»
Ahlin tog fröken Jahrmanns kappa.
»Å fan!» sade Heggen. »Så vacker du är i kväll Cesca. Fin som en liten sandödla precis.»
Hon smålog glatt och slätade kjolen över höfterna — så tog hon Heggen i skuldrorna:
»Maka dig du — jag vill sitta bredvid Jenny.»
Gud bevare mig vad hon är vacker! tänkte Helge. Klänningen var ljust lövgrön — kjolen gick så högt upp, att den fylliga barmen höjde sig som ur en blomsterbägare, och sammetslivet fick skimrande guldglans i vecken; det var djupt nedringat kring den runda, blekbruna halsen. Hon var mycket mörk; under plyschhattens bruna klocka ringlade små kolsvarta ormlockar ned på de skära kinderna, som just för ögonblicket fått färg. Ansiktet var ett barns med stora ögonlock över de djupa, gråsvarta ögonen och bedårande skrattgropar kring den lilla mörkröda munnen.
