Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267

Fransiska Ahlin, Varberg, Sverige. Jag skriver också att börja med via henne till dig. Du skall inte vara orolig för mig; jag är frisk och har det riktigt bra, men käre, försök inte att komma i förbindelse med mig på annat sätt tills vidare, jag ber dig så vackert. Och var inte alltför ond på mig, jag tror att det på det sättet är bäst för oss bägge. Och försök att vara så litet bedrövad och bekymrad för min skull, som du kan.

Din tillgivna

Jenny Winge.


Så flyttade hon in hos en ny änka i ett nytt litet hus — det var rött den här gången med vitkalkade fönsterkarmar. Det låg bakom en liten trädgård med stenlagda gångar och snäckor runt om rabatterna, där astrar och dalior stodo svarta och ruttna. En tjugu, trettio sådana hus lågo utmed en tyst gata från järnvägsstationen och ned till en fiskarhamn, där sjön bröt vit över de långa stenpirarna. Ett stycke längre bort på den vita strandbädden, där tången flöt in i massor låg ett litet badhotell med stängda luckor. Och inåt landet förde ändlösa vägar med kala, stretiga popplar, som böjde sig för vinden, förbi små stenhus med en liten trädgård framför, och ett par stora svarta höstackar — och bort över oändliga svarta marker och myrar. Ibland om morgnarna låg det fuktig grå spindelväv över hela nejden, men det gick bort längre fram på dagen.

Jenny vandrade omkring på vägarna, så långt som hon orkade och kom hem och satt i sitt lilla rum, som den här gången var överfullt av kostliga småsaker och färglagda gipsreliefer av riddarborgar och muntra värdshusscener i mässingsramar. Hon orkade inte en gång byta de våta skodonen, men fru Schlessinger tog av henne kängorna och strumporna och pratade under hela tiden oavbrutet och förmanade Jenny att vara vid gott mod. Och hon berättade om alla olyckskamrater till Jenny, som hon hade haft